Flexibelt slitageskydd
För att flexibla material ska kunna skydda mot slitage krävs att de är tillräckligt elastiska för att kunna ändra form och att det finns tillräckligt med utrymme runt dem. Dessa material förlitar sig på sin förmåga att internt omfördela de krafter som de utsätts för från stenar som faller eller tumlar över deras yta.
Och tumlande är verkligen ett nyckelord när man beskriver material som glider eller tvättas över en elastomeryta. Så länge partiklarna studsar och roterar när de träffar ytan är slitaget minimalt och materialen kommer att hålla länge.
Foto: WT7000 gummiplatta
För att uppnå detta måste slitmaterialet fungera som en fjäder eller en trampolin. I stället för att permanent absorbera energin från bergpartiklarna rör sig slitskyddet och studsar sedan tillbaka. Om partiklarna börjar gräva sig in i elastomermaterialet och orsakar rivsår och erosion kommer slitstyrkan att minska avsevärt.
I motsats till den hårdare kategorin av material är grundprincipen att ju mjukare desto bättre. Denna grundprincip är dock mycket förenklad, och ett mjukt material som inte har förmågan att studsa tillbaka är inte till någon nytta.
För tillämpningar med kraftiga stötar - där dessa material i allmänhet presterar extremt bra - är det av praktiska och ekonomiska skäl värt att ha ett något styvare material. För att återgå till trampolinanalogin är den viktigaste faktorn att hindra hopparen från att slå i golvet. En studsmatta är därför utformad efter en maximal vikt och hopphöjd.
För att översätta detta till mineralbearbetning bör slitageskyddet utformas efter en viss fallhöjd, partikelstorlek och densitet. Slitmaterialets tjocklek och fysikaliska egenskaper måste motsvara dessa krav.
Du måste ha en motsvarande tjocklek på slitmaterialet, tillsammans med noggrant utvalda materialegenskaper, för att undvika att polymerkedjorna krossas, vilket leder till snabbt slitage.